Helvites helvite

Attans pannkaka, emilies känslor är all over the place. Och seriöst, vette fan vad jag ska göra. Jag känner så mycket, men just nu vill jag inte ta något steg åt något håll. För det är så mycket nu att jag är inte säker på om jag skulle göra det rätta valet. Även om jag skulle göra ett val som mitt hjärta står bakom mig med, så kanske jag blir sårad, huh. Inte lätt den här vuxenvärlden man kommit in i. Tänk om man kunde dela upp sig i flera personer och låta dom gå åt ett varsitt håll och sen välja en utav dom som känns bäst! Hey, vi lever faktiskt på 2000-talet!

Nej men skämt å sido. Det finns inga genvägar längre, det går inte att fuska sig igenom livet. Jag har en väldigt klok mor som har stöttat mig igenom mycket. Och jag kommer ihåg när det var som värst, och det var absolut inte dom orden jag ville höra då, men dom har hjälpt mig mycket fast hon kanske inte vet det , "Emilie, tänk dig att leva ett liv utan att känna något, vare sig det är smärta eller glädje, skulle det vara att leva?"

Och gosh, vad jag älskar henne för det. Det finns många andra människor som stöttat mig en massa, som pappa, Milla, Jimmy, Mormor, Morfar, Anna, Danne och några personer till. Och jag tror kanske det är dags för mig att försöka ägna mig lite tid åt dom istället för att känna mig pressad med känslor som jag inte har en aning om. För dom här personerna är det bästa i mitt liv och jag kunde inte vara mer säker på dom.

Och jag är dum som koncentrerar mig på det dåliga inom mig, men förhoppningsvis hittar jag styrkan i mig själv. Och jag ska ta kontroll över mitt eget liv. För jag vill leva och jag vill känna hur livet känns. Alla gånger! Dom dåliga och dom bra. För det är mitt liv.