Cant anybody read MY pokerface?

Åh gosh, ibland önskar jag att det fanns någon som kunde läsa mina tankar. Det finns så mycket som bubblar där inne, och jag har så fruktansvärt svårt för att låta det sväva fram. Jag är inte en sådan typ. Speciellt när jag inte vet om mina tankar och funderingar är ok. Jag vet faktiskt inte om det är så speciellt svårt och komplicerat från början eller om det är jag som gör det så. Och ibland blir jag så trött på mig själv att om någon skulle lägga handen på min axel, titta mig i ögonen och säga; Emilie, varför gör du såhär? Varför tänker du dessa tankar? Så jag lovar, jag skulle gå i kras ett tag.

Men allt löser sig, någon gång i alla fall. Det är vad jag måste tro. But anyway...

Nu har jag kommit hem efter 21 dagar and god lord, it feels so fuckin good! Det luktar hemma. Det känns hemma, spänningarna i kroppen börjar släppa lite. Och nattuggla som man är så har jag lite svårt att gå och lägga mig. Jag är dock jäklans trött. Men jag varvar ner och njuter som tusan av att vara här.

VÅREN är här, det är grönt överallt. Det gör mig dock väldigt glad. Man blir varm i kroppen och sinnet. Imorgon ska jag verkligen försöka att sova ut. Hoppas det är fint väder då! Så man kan sitta på altan och insupa hela atmosfären av mitt fridfulla hem.

Borta bra men hemma bäst. Alla gånger!