så var det här med...

LIVET.

Ingenting passar sig nu. Inte igår eller i förrgår heller för den delen. Känner mig så fukkin känslomässigt retarded. Och va fan vill jag med mitt liv. VAD VILL DU GÖRA EMILIE? Den frågan fick jag igår, mitt svar vart; "jag vet inte". Som allt annat.

Att jag har ångest för det, svar ja. Men på riktigt, hur svårt kan det vara. Egentligen. Uppenbarligen så är det inte så jävla lätt. Men när har det varit lätt att vara mig då.

Jag vet att det är jag själv som gör allting mycket svårare än det egentligen är. Jag vet att jag övertänker allting. Och sen när någon frågar, så förmår jag mig inte säga det jag egentligen vill och tänker på. Normalt, nej inte speciellt. Och faktiskt för den delen, vad andra tycker så det bryr jag mig inte så mycket om. Utan jag längtar efter att få känna en spirutell frid.

Det ska väl fan inte vara lättare att må dåligt än att vara lycklig och nöjd.

Förhoppningsvis är det bara jag som har en dålig dag, vilket jag tror jag har. Det går snart över.
Men jag behöver en plats att ventilera.